Vi ska bygga gigantiska båtar som ser ut som flytande gallerier, som går under. Tatanic & Estonia. Vi ska bygga skyhöga byggnader som flygplan senare ska krascha in i. Stora slakterifabriker skrämmer livet ur djuren(helt katastrofala transportsträckor). Det stora sjukhusen får inte alla att synas.
Små samhällen(tänk små ekosystem) skulle gynna det onda från människan, djuren och naturen. Vi vet att lokalproducerat gynnar miljön otroligt mycket, det gynnar samlevnad, och ekonomin flyter på bättre, som en cirkel. Så istället för att göra dessa stora fabriker och ha dessa sjuka transportsträckor så borde vi Sluta göra allt större! Alla uppmuntrar ju ända att köpa lokalproducerat så har vi EU som kämpar med att lägga ner alla de små jordbruk som finns kvar, när vi vet att det bästa för ekonomin och miljön är lokalproducerat och säsongsprodukter(som kommer in i samma veva om vi börjar lokalproducera mer).
Galna kosjukan hade nog inte spridits sig i den takt den gjorde om vi inte hade värnat om småjordbruken. Lika så fågelinfluensan. (en stor djurfabrik, alla djur blir smittade och det exporteras ut i världen, alla får lida.)
När min mormor var ett barn var det inte farligt att cykla in till stan och köpa bullar i affären och om hon inte hade nog med pengar så skrevs det upp på en lista så hon fick betala igen de nästa gång hon var där(Små fabriker, små samhällen, man får ett annat samband med sina medmänniskor). Och hennes cykel vart inte ens snodd om hon lämnade den olåst. Häftigt va?
Hon märker skillnad i stan, folk stressar, hjälper inte till. På tal om det(!!). Igår när jag hade varit i stan och gjort lite ärenden, hade bla köpt nya krukor, blommer och massa småskit till badrummet. När jag satte mig på den proppfulla bussen utmattad av vikten på påsarna jag hade släpat runt på. Nu till saken. När jag sitter på denna buss och hettas i värmen i min egna värld tar chauffören en hastig sväng i en rondell och alla mina krukor far ut från påsen, blommorna hann jag fånga i reflexernas fart. Krukorna rullade ut i buss korridoren och ingen i den proppfulla bussen hjälpte till, INGEN(?). Jag förstår inte. Jag förstår ingenting! När jag klev av på min hållsplats, gick jag med förbannade arga steg hem och var nästan helt rasande på hur folk inte kan bete sig. Och tänkte åter igen tanken. Var det inte bättre förr? Varför hjälps man inte åt?
Det jag ville säga från första början var att det som växer inte alltid är utveckling åt rätt håll. Vi blir aldrig nöjda och ska ständigt sträva efter någonting bättre.
Här sitter jag som nöjdast i Annas föredetta vedbo i en fotölj och dricker någonting ur en kopp, eftersom att det var min födelsedag den dagen så är det möjligt att det befann sig alkohol i koppen. Det var faktiskt när jag började hänga mycket ute i Åskogen som dessa tankar som jag har idag om samhällssyner. Jag fann ro där ute jag aldrig känt tidigare, man fick tahand om sig själv på ett annat sätt som jag uppskattade. Tex elda i kamin så huset blev varmt så man slapp frysa. Se det stora i det lilla. Det är gynnar en att leva självförsörjande, man känner sig duktig och det ger någon slags egoboost tillbaka. Jag ser det som att man tar hand om sig själv. Och tack vare allt Åskogen inspirerade mig så vet jag just nu vad jag strävar efter och det känns underbart att ha ett mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar