1700-talet Stockholm.

Jag Ann-Marie & Maja

   Mor träffa far på vilthandeln, in och ut i slaktarrummet och jag blev till. En grötmyndig karl min far han var, tafsade på andra kvinnor under dess kjol.

   ”Ack vilken tölp du är!” Hörde man mor säga. Fruntimmer hit och dit, tyckte han och mor var aldrig den som stönade med dess volym. Han i sjuka var och självdestruktiv liksom fylleri tog han liv. Ture, fars bästa vän nu lycklig med mor nu blivit, som i bageriet står och bakar ivrigt, för Tures vars inkomst var låg, han hade ej råd med mors tre flickor små.

   Jag Ann-Marie och Maja tre systrar vi var, fann oss lyckligtvis varsin sovplats i en bostadsbarack. Pö om pö ingen peng vi tjäna, vi bad om nåd till de med finare klädsel, de höjde rösten belåtet och sade,

   ”Staten dem tjänar stora pengar på att ha det så, flickor borde veta bättre än så”. Ack tänkte vi som bara små 15 år är. Vår mor för oss berätta att nympha ni måste bli, hon sade till oss med bastant ton,

   ”En och annan kindpusta bör ni tåla, då lön för mödan ni skall skåla. Törstiga karlar kommer stå i giv akt, alltför ivriga i väntan på er fagra oskuld. Era långa ben skall ni blotta gott, i korta små kjolar och i deras byxa en amper lönndom vill växa. Dock jag er kommer att bannlysa om ni förlitar er på dessa tokiga stollar.”

   De stank svett och sprit de bjöd, så som mor Sonja sade. I vartenda kvarter nalkas de giriga män och ty vad vi fick oss oväder i våra nätter. Syster Maja den fagraste tösen i staden, arbetsskada de henne gav och massvis av hemlösa sjuka barn. I protest vi gick i kö, ack märkte vi rätt fort att i de rikas paradis är det ingen som lyssnar till den fattiges bön. Hem och sprita tills den arla morgonen gryr, ynkliga Maja så stackars skör, nu hon ammar tills hon dör.

   Maja en solig dag dog, ledsen var vi allihop omän Ann-Marie och jag utklädda till glädjeflickors roll var dessa dar, mor upp i dagen så stolt hon var. Hon fetare blivit i dessa dar, förförd av Tures bageri där doften var ljuv, ny klänning liksom han också givit. Missunnsam vi båda systrar blev och vi började spekulera om vi kanske bör skaffa oss varsin redig karl.

   Kallt och blankt speglades kullerstenarnas hårda yta, vi till nästa pub traska. Jag 25 år mogen nu blivit, långt brunt hår vi båda systrar haver, lika som bär var det vi fick höra. Smått fulla vi nu blivit och pank i fickan vi också var, tur hade vi som flickor var, tjacka genom vårt skratt var liksom vår arbetsdag. Vi spanar in de unga snygga karlarna i basker som lutade mot husväggen står, jazztobaken rykte från dess pipa och ack vi kunde se dess endorfin spraka i deras nostalgi om tonårstid. Här bland Stockholm fulla gator ägs ingen skam för en steril eller regler för fertil.

   Kvällens bravader gror oro i morgondagens bakfylla, dimma i ögonen, den disiga känslan i huvudet som gör ont, och för vissa är första flaskan redan svept.

   ”gratis sprit är lätt att få, vi till männen går” brukade jag och syster säga. Det nalkades lönndom bakom det portar som stängdes, vem vet, folk de sa det var Bellmans fruga som och att det fanns en annan man som buga, ty hyran hon fick betald. Bellman fick aldrig något veta.

   ”Det är så många som pladdrar och jag vill inget i det leta” sade han med lyrik i ton. Vi tänkte på Maja så som hon betraktat den mogne poetiske man, hon aldrig han fick testa i säng, nu hon dystert ensam ligger i sin grav utan sin högsta poäng.

   Maja en poetisk sida också hade, numera jag och Ann-Marie reciterar utelämnade dikter hon lämnat kvar, var enda en riktad hatiskt mot någon karl! Mor och Maja kom aldrig överränns, mor hon beklagade hennes alla män vad det gjort men Maja bitter var och dessa trovärdiga ord var det sista hon skrev som ett svar på tal.

   ”Till Systrar och Mor! -Under ett klarblått himlavalv glömmer vi som fattiga är vad ett pengaproblem innebär. /Maja”