Denna bild gjorde jag i paint någon gång under vår tid tillsammans. Dina händer är fulla av blommor. Från [ingenting]. Även fast vi inte setts eller pratat sen vi skiljdes åt som icke vänner. Bråk, ståhej och massa tårar var det när vi valde att gå olika vägar. Ändå är jag i tusen bitar nu. Mer än vad jag var när vi gjorde slut början av 2010.
Vi spenderade mycket av vår tid i din volvo 240. Jag älskade att åka omkring med dig i den. Det hände alltid något. Jag tänkte alltid att du skulle köra ihjäl dig en dag. Du körde som en dåre. Ingen annan lik. På väg till trångfors eller på väg därifrån skulle du alltid till grusplan och sladda. Oj vilka äventyr vi hade med den där bilen. Nyköpt när vi precis blev tillsammans. Du hämtade mig på kallax. Ny hemkommen från en Kroatien resa. På vägen hem lossade framlyset. Vi for på storheden och handlade silvertejp. Vi tejpade det där jävla lyset hela hösten. Vi bodde i den där 240in. Vi åt sushi, hade sex mer i bilen än någon annanstans, vi glömde och tappade bort nyckeln, ner i snödiken, motorstopp i korsningar. Jag kommer aldrig glömma den gången vi stannade på en pficka efter ett fika besök hos mormor. Vi hade så fina samtal den där kvällen och jag blev pånytt kär. Likaså du. Sen strax efter det gjorde vi slut. Oj vad jag var ledsen. Och väldigt arg på dig.
Vi var varandras motsatser. Vi var väldigt olika och allt var för det mesta krångligt. Men ändå, du gjorde mig så glad. Du var sådär fjantigt rolig. Fnissig av dig. Och vi spelade alltid skyhög musik på ditt rum. Jag tyckte det var för högt och att alla andra i huset skulle störas av allt musikvrål. Men då höjde du alltid lite extra. När den nya Kent skivan Röd kom. Jag trodde taket skulle rasa. Och Jag var så glad över att jag äntligen hittat en partner som inte ratade kent. Vi delade många musiksmaker och skratt. En bra dag jag aldrig glömmer är dagen då vi åkte skridskor på träsket med evalena.
Nu har du lämnat oss med många frågor. Jag blir tom och det gör så ont. Jag är sönder manglad igen. Jag vet att du alltid sa till mig att, problem delar man inte med sig av, man ska hålla sånt för sig själv. Det blir bördor för andra att bära på.
Jag blir så fundersam. Jag undrar vad du tänkte på. Vad som tyngde din själ så mycket. En park i Göteborg. Jag hoppas du är i frihetens land nu. Att du känner vila och ro. Jag är en gnutta avis på dig. Får man skriva så?
Först Jonte sen du. Jag har lite svårt att ställa mig till livet själv just nu. Det är en stor storm med smärta jag går igenom. Det är många som sörjer just nu. Och jag tänker på era familjer. Era absoluta närmaste. Jag tänker på Jontes mamma. Jag tänker på pappa Börje till Henrik och alla hans systrar. Jag vet inte vart jag ska placera mig i sorgen. Jag visste inte förut att smärtan är som ondast i ovissheten och tomheten. Det gör lika ont att veta som att undra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar