Jag får typ smått panik nu varje natt när det är dags för att gå och lägga sig. Jag skjuter upp det tills att jag är mega trött och inte kan hålla ögonen öppna. Jag är så sjukt stressad över tanken att bara ligga i sängen och böla. För jag orkar inte. Var nyss inne på Jontes sida på fejjan. Åhelvete vad det sprutade tårar. Sen har jag ett vykort som bara ligger hemma och dammar som ska postas iväg till Henriks familj. Allt är så jobbigt. Allt bara slets ur händerna på mig känns det som och jag vet inte riktigt hur jag ska slita mig loss från denna gryta med sorg och smärta. Man kan inte bara göra det. Det är så många faser man måste pina sig igenom. Jag säger inte att jag har det jobbigare än någon annan men alltså. Jag vill inte vara kvar i karusellen något mer. Den tar död på mig. Jag känner mig så egoistisk i mina val så ofta. Samtidigt som jag inte riktigt vågar mig på det nya tvingar jag mig livrädd in i det. Det är så ofta som jag känner mig så ynklig över det här, som att jag förtjänar det här. Alla har bördor i sitt liv. Och varför ska det vara så synd om mig då. Varför ska jag böla ut i bloggen på det viset jag gör nu? Mena, egentligen varför säger jag inte allt det jag skriver här till mina nära och kära? Istället för att de kanske läser det här? Jag tänker inte på att bloggen är offentlig, jag kan inte tänka så för då blir jag paranoid av tanken att alla i hela vilda konstiga världen kan läsa. = Skrivhäfta eller vad man nu ska kalla det. Fast nu är det faktiskt så att jag typ har mellan 3-20 läsare, bara det får jag lite kalla kårar av, vem är det som läser liksom? Dessa inlägg som är matade med tycka-synd-om-sig-själv-texter. Men jag har alltid ventilerat mig genom skrivandet. Alltid älskat att skriva. När jag var 14år hade jag en bulimiaanorexia blogg på ungdomar.se som var tiotusen värre emo än denna blogg. Fullproppad med komplex, varför mina bröst är så små, vad jag ätit, hur många gånger jag hade spytt, vad jag ansåg om mina föräldrar och allmänt hur det var att gå i högstadiet och med självskadebeteende. Alla har sig själva att ta hand om men alla behöver någon att luta sig tillbaka till. Jag har alltid saknat det även fast jag har folk som bryr sig om mig och gör mig glad.
Just nu är jag bara så jävla grinig och arg över att inte ha Sammy. Grinig över att ingen ba kan komma fram till mig ba: "häär en kattunge, den är till dig". Jag hade bokstavligen svimmat av charm och kärlek. Så många liv som är borta, varför kan ingen se det jag befinner mig i just nu.
Jag kan verkligen höra hur patetiskt detta låter. Det är inte synd om mig men det finns ingen som förstår. Puttinutt. Gråt lite mer och snyt ut ditt snor, ryck upp dig, sluta svamla, allt blir bra, det löser sig, livet går vidare, du kan väl skaffa dig ett kattskrälle och bli lycklig i ett hus det är väl inte så svårt. JO DET ÄR DET! Jag tycker för det mesta att allt i allmänhet är jätte svårjobbigt att ta tag i för att jag inte vet i vilken ände jag ska börja i och blir bara förvirrad. Jaha- välkommen till "vuxenvärlden". Alltså jag vet. Men det ska väl inte betyda att det inte kan vara svårt för det. jag är Bambi på hal is liksom. Efter mina 21 månader med Erik så har jag liksom tappat lite av det som var jag. Och har nog också insett att allt inte står rätt till i skallen men det är inte det jag vill lägga energi på utan jag vill ha hjälp till att göra det lättare. Inte att lösa ett problem som om det vore ett jävla mattematiktal sen kan man byta sida. Så som pappa tror. Kanske mamma också ibland. Fast egentligen är det ju jag som gör lite fel här. Varför pratar jag inte med mina päron om det? Istället sitter här och förväntar mig att det bara ska agera utifrån vad min monolog inne skallen säger? Det är också hjärndött.
Nu är det så att jag knappt vet vad jag pratar om längre. Så jag ska sluta skriva och sätta mig under fläkten och fortsätta min monolog där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar