Jag tänkte ägna några ord till en väldigt speciell människa i mitt liv. En människa som har kunnat se och acceptera mig precis som den människa jag är, som ingen annan. Jag blir helt rörd när jag tänker på de när jag tidigare mött människor som försökt ändra på mig eller sagt åt mig att det jag gör är dumt eller att jag tänker och tycker fel. Det betyder väldigt mycket för mig att ha dig vid min sida. Och jag tror vi gynnar varandra så mycket genom att vi är sååå olika men ändå lika på något konstigt vis. Vi har så kul ihop. Du är så dumtrög men där inne döljer sig ett geni. Vi kan vara oss själva och sätter ingen press på hur vi vill att varandra ska vara och bete sig. Inte så mycket vett och etikett såattsäga. Eller kan man säga så? Skitsamma. Jag är så tusen gånger om tacksam att du är här med mig. På sju månader har jag aldrig ens tänkt tanken på att lämna dig. Och för mig som velar och har mig om varje liten pytte sak känns det väldigt ofattbart för mig, allt detta med dig.