Önskar vila.

Fan.
Idag är sån där dag då jag helst av allt vill lösgöra mig.
Vad hände med time-is-art skrivandet. Mina texter.
Såklart har jag alltid sagt att det är bättre än det är. Men vem gör inte det.
Men jag har fått lite komplex för att vara för personlig. Läs öppen.
När jag skriver här.
Samt i mina dagböcker. Det är som att jag själv intalar mig att -nu är jag vuxen
och kan ta hand om mig själv.
Förut kunde jag speeda på i texterna och var inte särskilt rädd om orden.

Nu suddar jag.
Det måste bli ändring på det när jag vet att skrivande har varit min terapi
för framgång och förståelse. Även ett sätt att kunna reflektera tillbaka.
Nuförtiden tål jag inte när det blir alltför konkret. Jag vill inte se det.
Och jag vill inte heller att någon annan ska göra det heller.

Jag skickade för en tid sen en ansökan om en undersökning. Skolan och främst
jag har lite spridda tankar om add eller nån slags bipolär.
Kommer ihåg när jag kom till ätstörningsenheten som 16 åring och de frågade
mig om jag någon gång gjort en adhd utredning och jag ba: Öh va nä! Jag är inte ett ADHDBARN!
Tanken slår en tillbaka, är jag fullkomligt normal kanske? Är livet alltid såhär upp och ner?
Anledningen till ansökan är inte för att jag vill ha poppiller och döva känslor.
Jag har redan testat på det där träsket. Fluoxetin skiten som gjorde mig gränslös och
benägen till vadsom. Usch nä. Aldrig mer. Under mina år som 16-18 var jag väldigt impulsiv
och tänkte inte alls på konsekvenser. Bråkade som en jävel med mina päron och var allmänt
obrydd om nära och kära. Om någon konfronterade mig bröt det oftast ut i tårar, liknat ett niagarafall. Mina känslor var helt bedövade samtidigt som jag var ett nervvrak.
Från den dagen då jag gick till min psykolog och sa att jag slutat med medicinen
har jag lovat mig själv, aldrig aldrig igen. Det gjorde bara allting värre. Jag har så jävla många ärr från den där tiden.

Tillbaka till ansökan.
Jag vill ha hjälp med struktur i vardagen. En planlösning typ.
Tex små saker som Hur svarar jag i telefon utan att ha prestationsångest att inte ha något att berätta? Jag kan som inte chilla ner och bara snacka. Jag måste berätta någonting jag gjort.
Hela tiden vara närvarande i samtalet. Ibland fokuserar jag så mycket på vad jag själv ska säga
medans personen pratar att jag helt glömmer bort att lyssna på vad hen säger.
Jag tycker det är grymt jobbigt. Jag kan inte heller ringa folk, drar ut på det till sista lämpliga sekunden. Kanske skickar ett sms istället. Vad ska jag skriva i det då? Nå hitte på kanske?
Rädd för att planera saker. Tänk om jag vill det just då så planerar man in en torsdag
och på torsdagen vaknar jag och vill inte umgås med någon och absolut inte göra det
som var planerat. Sådant tycker jag är asjobbigt. Det kräver sådan energi ifrån mig.

Jag har också svårt att förstå mig på juridiska texter. Typ som det hemska fönster kuverten.
När det blir så kortfattat som möjligt med svåra ord som beskriver mycket. Som en kortfattad
uppgift i skolan som ska göras. Jag blir som ett litet barn -Varför det, varför då?
Men du sa ju att.. Hur ska jag göra det här då? Det står ju bara si, och om jag gör så
blir det fel då? Så fortsätter det i all oändlighet.
Jag kan knappt kan läsa högt. Jag har inga problem med att läsa högt inför klassen, men fine, vi får då sluta en kvart senare än planerat eftersom min högläsning är långsam och stammig.
Jag känner mig så dumtrög och alla ba: Naaw sööt!! Jag tar inte illa vid mig men i många situationer känner jag inte alls att jag blir tagen på allvar.
Det finns flera tillfällen där kompisar jämt härmar mig för att jag gör och säger "roliga" saker.
När jag inte alls förstår vad som är så kul.

Jag är rätt kaos inombords. Jag har haft så mycket hjälp i mina yngre år.
Men säg mig. När har jag varit ärlig
med en psykolog eller med mig själv.

Kanske första gången på 2år jag skriver rakt ut. Utan att tänka mig för.