Det vackra i en känsla. Ärligheten i att känna.

Tjollahopp. Alltid när det har gått ett bra tag innan jag skrivit av mig så vet jag aldrig riktigt hur jag ska börja även fast jag vet vad jag vill skriva. Jag har alltid haft svårt för ärligheten. Jag har alltid varit bra på att måla upp något annat, eller inte något helt annat, jag bara finputsar det lite extra.. Mina päron har fått stå ut med många vita lögner och förfiningar. Det är så lustigt också, när jag skriver kan jag bara skriva det som är sant. Jag började skriva när jag var väldigt liten, typ teckna av bokstäver jag tyckte var fina. Har skrivit så många dagböcker, har en hel bananlåda proppad med hemlisar! Det har varit och är min flykt, min trygghet. Jag kan bli så förbannad på mig själv för att jag inte längre skriver. Allt möglar sig fast och ruttnar inuti mig och det vill jag inte. Inte när jag har så mycket jag vill uttrycka. En känsla är alltid sann. Den är inte påhittad och det tycker jag är så helvetes vackert. Sorgen, gråten, skratten, ångesten, ångern är ärlig.

Min flytt till ume ser jag på som en ända stor räddning. En ny station i livet. Att jag får bo med Hanna, en vän av 15 år. Vi vet om varandra. Detta år har varit så turbulent kaos av känslor. Så small det till. En bomb föll och 4 personer som jag älskade dog varje fredag i en månad. En tappade fotfästet helt. Jag var 6 år när någon min farfar dog. Då grät jag för att alla andra grät. När allt detta hände så fattade jag ingenting. För en period blev jag helt likgiltig, nästan apatisk. Jag intalade mig att det är såhär livet är. Nu måste jag gå vidare. Jag orkar inte gråta. Jag orkade inte känna. Jag är slut och trött för att jag hela tiden mår så jävla piss och jag blir så jäva arg. Less som fan blir jag. Jag saknar dem så. Det är helt sjukt att ni inte är här längre.

Allt detta har ju också fört mig någonstans. Jag är sjukt blödig och blir ofta övervälmad av känslor. Det känns så starkt. Känns som att jag ska explodera när jag väl känner något. Om jag är på glatt humör blir jag så tacksam att jag vill böla en hel flod av lycka och välmående. Ofta blir det så att jag vill berätta det för den respektive vad jag känner. Kan vara såna banala saker. Hur gott maten smakar och vad den påminner mig om. Eller som när jag upprepar för Hanna, mamma eller David att jag älskar de så mycket. Vill ständigt att de ska veta om det. När jag träffar nya människor som är öppna blir jag också helt frälst, typ. Som jag skrev har jag haft svårt för ärligheten men det är förränn nu jag känner att det har ändrats något i mig.. Jag får för mig ibland att mina känslor bra som dåliga kan verka desperat i andras ögon. Det liksom bara sprutar känslor ibland. Jag vill bara väl. Jag har mist mina fina och vill aldrig att någon ska känna sig oälskad när hen lämnar denna värld. Alla behövs vi. Det är svårt att hitta ord som passar. Hela detta inlägg är bara, väldigt svamligt.

Idag kommer min moster och kusin hit till 30 minusgradiga Boden från 4minus Eksjö, och de har nog percis anlänt hemma hos morsan så jag ska dit nu och ta tillvara på varenda sekund de är här. Go jul på er.  /Kärlek